Eftersom inte vi planerat att skaffa fler barn tänkte jag väl inte så mycket på att min mens uteblev.. Dagarna gick liksom bara.. Under första och andra veckan i juli drabbades jag av en enorm förkylning.. Genomtäppt i näsan och en fruktansvärd hals som gjorde att jag knappt kunde svälja..
När själva förkylninge lagt sig efter ca 1 1/2 vecka in i juli så drabbades jag av en enorm yrsel och trötthet, trodde då att jag fått några efterföljder av förkylningen:)
Allt bara började snurra helt plötsligt, sen kom ju det kära lilla illamåendet smygandes som ett brev på posten:)
I mitten på juli kände jag att det kanske var dax för det berömda gravtestet...!
Om vi säger så här, jag hann typ inte mer än ta ur det ur förpackningen förren det positiva strecket lyste hur starkt som helst! Men ändå så ville jag inte tro på det... Tänkte väl mest, ja ja, vi får väl se hur det blir. Visade F stickan och han satt mest och flinade bara.. Visste ju att han sagt att det fick räcka med barn efter att vi fått T, men detta diskuterade vi inte ens just då.. Detta var en onsdag och vi var på väg ner till Orsayran:)
Jag kommer ihåg att jag gick ändå med ett leénde på läpparna när vi gick iväg ner på byn :)
Blandade känslor va det såklart, för jag hade ju ändå bestämt att jag bara skulle ha ett barn.. Men ändå så såg jag någon mening med detta. jag tror verkligen att det är nån mening med allt här i världen!
Min plan var ju att börja plugga igen i jan-11, men det är ju som sagt nån mening med allt.. Jag ska väl antagligen inte göra det då:)
Efter någon dag så började vi diskutera hur vi skulle göra med detta beslut.. Men konstigt nog så kom aldrig ordet abort på frågan.. F sa att det var mitt beslut eftersom han visste vad jag hade sagt om 1 barn tidigare.. Så, det var ändå så självklart att vi skulle behålla det lilla krypet..
Jag skulle bli två-barnsmamma och min älskling skulle bli fyr-barnspappa
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar