Grinkärring

Alltså, har mina hormoner fått nån form av frispel?

Just nu fräser jag och skriker åt allt här hemma!

Det känns liksom inte så himla bra..

Min son får ta den mesta skiten för nått tålamod har jag definitivt INTE.

Vad är det som händer med mig?

Är de bara för att jag är så fruktansvärt hormonstinn just nu och har 2 veckor kvar till beräknad förlossning?

Är det min rädsla som håller på och spökar och som yttrar sig i fräsighet och grinighet?

Orkar liksom inte prata med vissa människor heller..

Mina älskade vänner pratar jag mer än gärna med, men ringer morsan kan jag bli tokig.. Why??

Då tycker jag bara hon är tjatig och gnatig!

I går var vi och hämtade en spjälsäng och satte upp i sovrummet, då vart jag känslomässigt ostabil av det också..

Allt vart så himla verkligt!

Tror inte jag fattat att jag ska ha ett till barn, eller vad är felet?

Tror nog bara att jag har en fruktansvärt massa gaser i min feta mage:(

Sängen innebar så himla mycket..

En till familjemedlem..

T är inte själv snart..

Ska jag ha tid att gosa lika mycket med honom i framtiden?

Mina tankar mal på nytt nu.. SUCK!

Jag vill krama honom HELA TIDEN förtillfället..

Har gått in i nån form av bubbla med honom nu som jag inte vill spräcka hål på..

Hade jag fått välja nu så hade jag velat haft han bredvid mig när jag ska föda barn..

Vill inte lämna honom " för någon annan "..

Nä, fy 17 vad jag tänker nu.. Och det mesta är bara negativt!

Vart har de positiva tagit vägen?

Jag vill bara bli den som jag brukar vara, inte denna griniga kärringen som kan få ett frispel på 1 sekund!!

Suck!!